Charly Salonius-Pasternak och Robin Häggblom, om att de svenska politikernas brist på ansvarstagande för försvaret riskerar samarbetet med Finland och äventyrar stabiliteten i Östersjöregionen (länk).

Sveriges försvarsförmåga har förbättrats genom konsekvent arbete i Försvarsmakten och genom att fördjupa internationella samarbeten. Förbättringen kommer dock (också enligt Högkvarterets egen bedömning) att raderas ut om politikerna inte avsevärt höjer försvarsanslaget i närtid.

Detta kommer i sådana fall att försämra Sveriges säkerhet, påverka samarbete med Finland negativt och på sikt öka de säkerhetspolitiska spänningar i Östersjöregionen.

I praktiken har detta förbigåtts i den svenska valdebatten. Från finländsk horisont är det svårt att förstå hur en central angelägenhet för staten så totalt kan hamna i skymundan i valet till den svenska Riksdagen.

Det svenska försvaret behöver enligt ÖB Micael Bydén ett minimum av 18 miljarder kronor i tillskott mellan 2018 och 2021. Därefter måste försvarsbudgeten mera än fördubblas för att Sverige (jmf utredningen Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov och ÖB:s framtidsstudie Tillväxt för ett starkare försvar) ska kunna erhålla en försvarskapacitet som möjliggör försvaret av riket – och då tillsammans med andra.

Men om försvarsförmågan minskar gör det Sverige å ena sidan till ett mer intressant objekt att utsätta för militära påtryckningsmedel och, å andra sidan, till en mindre intressant samarbetspartner.

När det gäller den regionala stabiliteten är rädslan för ett återskapande av försvarsvakuum runt Sverige det enskilt största problemet. Knutet till detta är oron för att även när Sverige ökar sin försvarsförmåga, såsom det har skett de senaste tre åren, är försvarspolitiken och dess finansiering så oförutsägbar att samarbetspartners inte kan förutse hur hållbar försvarsförmågan egentligen är.

Om den förstärkta försvarsförmågan sjunker igen hägrar en ond cirkel som börjar med för låga försvarsanslag. Detta ökar i sin tur behovet av internationellt samarbete (dock med Sverige som en klart “mer lättviktig partner”) och särskilt med fokus på internationella övningar som ger utrikes- och försvarspolitiskt kapital, men där Sverige inte har råd att delta med mer än symboliska resurser.

Samtidigt minskar dessa kostsamma internationella övningar ytterligare tillgängliga medel för daglig verksamhet, något som på sikt ytterligare minskar försvarsförmågan.

Ett axplock som tyder på att denna onda cirkel redan gör sig gällande, finns i Officerstidningen nr 5 2018. För att spara pengar har Markstridsskolan som bland annat står för simulatorträning, valt att inte delta i arméns stabs- och sambandövning (Assö).

I något skede måste då Nato – garanten för militär stabilitet i regionen – omvärdera vilken relation försvarsalliansen ska ha till Sverige. En möjlighet är att Sverige ansöker om medlemskap i Nato, något som dock skulle innebära krav på en markant ökad försvarsbudget.

De svenska politikerna kan också offentligt, eller i skymundan, komma överens om att erbjuda ökad tillgänglighet för Nato (och sannolikt USA) när det gäller svenskt territorium och resurser (till exempel underrättelseinformation). I gengäld skulle Nato:s medlemmar fylla vakuumet – det vill säga ge de facto försvarsgarantier. Detta skulle också öka Sveriges beroende av USA, något som i nuläget med Trump för en mindre förutsägbar säkerhetspolitik än förr.

Kravet på att Sverige deltar ännu mer i Nato:s försvarsövningar skulle sannolikt öka, och möjligen skulle Sverige avkrävas ett klargörande av den ensidiga svenska solidaritetsdeklarationen, så att Sverige förbinder sig att stödja Nato:s försvar av alliansens medlemmar i Östersjöregionen (främst Baltikum). Det skulle innebära att Sveriges de factosuveränitet och utrikespolitiska manöverutrymme minskar.

Om den svenska försvarsmakten inte tillförs mer resurser kan man i Finland börja ifrågasätta värdet av finländsk-svenskt försvarssamarbete. Detta är ju något som står och faller med tillit och genuin ökad samförsvarsförmåga. Tillit byggs genom skapande av täta informella nätverk mellan alla nivåer av respektive försvarsmakt och ökad kunskap om hur krigstida förband på kompaninivå och uppåt kan uppträda tillsammans. Det är en tröskelhöjande samförsvarsförmågan som byggs igenom offentliga och stora bilaterala övningar som till exempel respektive flygvapens övningar under 2017.

Båda delarna kan äventyras om den svenska försvarsmakten inte har råd att delta i kvalificerad övning med finländska soldater.

Även om det svensk-finländska försvarssamarbetet inte har byggts eller borde byggas på gemensamma anskaffningar av materiel, går det att slå fast att om den svenska försvarsförmåga raseras kommer det att påverka sannolikheten för att Gripen väljs som nästa jaktplan för Finland.

Ur totalförsvarssynvinkel är en viktig faktor att Finlands försörjningslinjer hotas om Sverige inte klarar att skydda svenskt territorialvatten från Öresund till Skärgårdshavet. Om inte betydande budgetmedel anslås kommer dock nödvändiga nyinvesteringar i svenska flottan att skjutas på framtiden – och detta i ett läge när ett antal av ytfartygen och ubåtarna håller på att falla för åldersstrecket.

Flottans (och flygvapnets) nyinvesteringar säkerställs dock troligen av politikerna på grund av industripolitiken, något som dock sannolikt lämnar försvaret med för få användare av dessa system.

Extern säkerhet (nationellt försvar) är en grunduppgift för en stat, och något som bara staten kan organisera. Oviljan hos svenska politiker under en lång rad regeringar att “betala för vad de har beställt”, ger en signal om att Sverige inte tar försvaret av det egna land seriöst; man talar gärna om framtiden, men när det gäller svenska försvarsförmågans långtidsåteruppbyggnad – speciellt arméns – är de närmaste åren kritiska.

Tyvärr implicerar det att politikerna antingen inte bryr sig om eller alternativt inte litar på den militära ledningens bedömning. Ingendera utgör ett bra utgångsläge i en krissituation.

Om inte den nu hotande nedgången i försvarsförmågan åtgärdas, finns en allvarlig risk att Sverige kommer att förlora utrikespolitiskt manöverutrymme samtidigt som Försvarsmakten blir tvungen att än en gång anpassa sig till att endast ha en begränsad roll i försvaret av svenskt territorium. Uppkomsten av ett försvarsvakuum skulle också ha allvarliga konsekvenser för stabiliteten i Östersjöregionen.

Det krävs raska och meningsfulla beslut gällande det svenska försvaret, om Moder Svea inte vill svika sina grannar och sin identitet som ett solidariskt land.

CHARLY SALONIUS-PASTERNAK är äldre forskare vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors.

ROBIN HÄGGBLOM är analytiker i försvars- och säkerhetspolitik och driver försvarsbloggen Corporal Frisk.